🇸🇪 Règle des 7 pour la méningite de Lyme

Klinisk bakgrund

Vid misstänkt meningit hos barn i Lyme-endemiska områden ställs kliniker ofta inför en svår avgränsning: patienten har pleocytos i likvor, men är det en viral aseptisk meningit eller Lyme-meningit (neuroborrelios)? Serologin tar dagar att få tillbaka, och under väntetiden måste beslut fattas om nivå på vård och val av antibiotika. Parenteralt ceftriaxon under flera dygns slutenvård är resurskrävande och innebär risk för den unga patienten, men att avstå behandling vid verklig Lyme-meningit kan förlänga sjukdomstid och öka risk för kvarstående neurologiska symtom.

Regeln om 7:or för Lyme-meningit togs fram just för att identifiera den grupp av barn med pleocytos där sannolikheten för Lyme-meningit är så låg att man kan överväga poliklinisk handläggning i väntan på serologisvar, i stället för att omedelbart starta parenteral antibiotika.

Beräkning av Regeln om 7:or

Regeln bygger på tre kliniska och laborativmässiga variabler, som var och en ger en poäng:

$$\text{Poäng} = \mathbb{1}(\text{huvudvärk} \geq 7 \text{ dagar}) + \mathbb{1}(\text{mononukleära celler i likvor} \geq 70,$$

där $\mathbb{1}(\cdot)$ är en indikatorfunktion som ger värdet 1 när villkoret är uppfyllt och 0 annars. Total poäng 0, det vill säga att inget av de tre kriterierna är uppfyllt, definierar låg risk för Lyme-meningit. Poäng 1 eller högre innebär att lågriskklassificering inte kan göras.

Härledningskohorten utgjordes av barn som utreddes för misstänkt Lyme-meningit vid ett barnsjukhus i ett Lyme-endemiskt område i USA [1]. Regeln publicerades 2009 av Garro och medarbetare och avsåg barn med pleocytos i likvor som genomgick Lyme-serologisk utredning.

Tolkning i praktiken

Regeln om 7:or är konstruerad som ett uteslutningsinstrument, inte som ett diagnostiskt test för att bekräfta Lyme-meningit. Dess styrka ligger i den höga negativa prediktiva värde (NPV), inte i specificiteten.

Det är viktigt att understryka att poäng 0 inte betyder att Lyme-meningit är utesluten, utan att sannolikheten är tillräckligt låg för att försiktig avaktiverande strategi kan vara rimlig. Beslutet om poliklinisk handläggning måste alltid vägas mot patientens allmäntillstånd, förmåga till oral hydration och säkerställd uppföljning.

Validering och prestanda

Regeln om 7:or har validerats i flera oberoende kohorter. Den första externa valideringen genomfördes av Cohn och medarbetare 2012 i en retrospektiv multicenterstudie omfattande 423 barn med likvorpleocytos utredda vid tre akutmottagningar i Lyme-endemiska områden i USA [2]. Av dessa hade 117 (28 %) Lyme-meningit och 306 (72 %) aseptisk meningit; inget barn hade bakteriell meningit. Av 130 barn som klassificerades som lågrisk enligt regeln hade 5 Lyme-meningit, vilket gav en sensitivitet på 96 % (95 % KI 90–99 %) och en specificitet på 41 % (95 % KI 36–47 %). I subgruppen om 390 barn utan dokumenterat erythema migrans hade 3 av 127 lågriskklassificerade barn Lyme-meningit, motsvarande 2 % (95 % KI 0–7 %).

Den mest omfattande valideringen är en patientnivåmetaanalys publicerad 2021 av Garro och medarbetare, som poolade individdata från två prospektiva och två retrospektiva kohorter [3]. Totalt inkluderades 721 barn upp till 21 års ålder med likvorpleocytos som utreddes för Lyme-sjukdom. Av dessa hade 178 (24,7 %) Lyme-meningit och 543 (75,3 %) aseptisk meningit. Den poolade sensitiviteten var 98 % (95 % KI 89–100 %), specificiteten 40 % (95 % KI 30–50 %) och NPV 100 % (95 % KI 95–100 %). Heterogeniteten var dock betydande (I² för sensitivitet 71 %, för specificitet 75 %), vilket speglar skillnader i prevalens och case-mix mellan kohorterna.

Sammanfattningsvis visar båda valideringarna ett mönster: mycket hög sensitivitet och NPV, men låg specificitet. Regeln identifierar alltså nästan alla barn med Lyme-meningit som inte lågrisk, men klassificerar samtidigt många barn med aseptisk meningit som inte lågrisk, vilket leder till onödig parenteral behandling och slutenvård hos en betydande andel.

Begränsningar

Regeln om 7:or gäller endast barn med pleocytos i likvor i Lyme-endemiska områden. Den får inte tillämpas på barn utan likvorundersökning, på vuxna, eller i områden där Lyme-borrelios inte är endemisk.

Några specifika fallgropar:

• Bakteriell meningit får inte missas. Regeln är utvecklad för att skilja Lyme-meningit från aseptisk (viral) meningit, inte för att utesluta bakteriell meningit. Barn med tecken på sepsis, meningeal irritation av bakteriell typ eller grampositiv färgning i likvor ska handläggas enligt separat bakteriell meningit-algoritm oavsett poäng.
• Erythema migrans påverkar pre-test-sannolikheten. I Cohn-kohorten var sensitivitet något lägre när barn med synligt erythema migrans inkluderades, eftersom dessa barn per definition har Lyme-sjukdom oavsett likvorfynd. Regeln gör sig bäst gällande hos barn utan dermatologiska tecken.
• Specificiteten är låg. Flera barn utan Lyme-meningit kommer att klassificeras som inte lågrisk och få onödig parenteral antibiotika. Detta är en medveten avvägning för att inte missa fall, men det innebär att regeln inte är ett effektivt verktyg för att minska överbehandling.
• Kranialnervspares kan vara subtil. Särskilt facialispares (nervus facialis, den sjunde kranialnerven) är vanligt vid pediatrisk neuroborrelios och kan vara bilateral. En noggrann neurologisk undersökning krävs, och osäkerhet om förekomst bör tolkas till patientens fördel, det vill säga som närvarande.
• Heterogenitet mellan kohorter. Den höga I² i metaanalysen indikerar att prestandan varierar mellan populationer, troligen på grund av skillnader i Lyme-prevalens och diagnostiska kriterier.

Svensk kontext

Lyme-neuroborrelios är endemiskt i stora delar av Sverige, särskilt södra och centrala landet, och drabbar barn i högre utsträckning än vuxna, delvis på grund av fler fästingbett i hårbotten. Regeln om 7:or har dock inte validerats i svenska kohorter. De publicerade valideringarna kommer från amerikanska barnakutmottagningar, där Borrelia burgdorferi sensu stricto dominerar, medan europeisk neuroborrelios framför allt orsakas av B. garinii och B. afzelii. Det finns ingen stark anledning att anta att regeln presterar väsentligt annorlunda i en svensk population med jämförbar prevalens, men osäkerheten kvarstår.

Enligt den tyska S3-riktlinjen för neuroborrelios rekommenderas doxycyklin eller betalaktamantibiotika (ceftriaxon, cefotaxim, penicillin G) i 14 dygn vid tidig neuroborrelios, med likvärdig effekt mellan preparaten [4]. I svensk praxis ges doxycyklin peroralt som förstahandsval vid neuroborrelios hos barn över 8 år, medan ceftriaxon parenteralt används vid yngre ålder eller vid behov av slutenvård. Detta innebär att även en lågriskklassificering enligt regeln inte nödvändigtvis måste leda till helt antibiotikafri väntetid: om klinisk misstanke kvarstår kan peroral doxycyklin övervägas polikliniskt i väntan på serologisvar, beroende på ålder och klinisk bild.

Källor

1. Garro AC, m.fl. (Härledningsstudie). Pediatrics 2009;123(5):e829–34. PMID: 19403479.
2. Cohn KA, Thompson AD, Shah SS, m.fl. Validation of a clinical prediction rule to distinguish Lyme meningitis from aseptic meningitis. Pediatrics 2012;129(1):e46–53. PMID: 22184651.
3. Garro A, Avery RA, Cohn KA, m.fl. Validation of the Rule of 7's for Identifying Children at Low-risk for Lyme Meningitis. Pediatr Infect Dis J 2021;40(4):306–309. PMID: 33710975.
4. Rauer S, Kastenbauer S, Hofmann H, m.fl. Guidelines for diagnosis and treatment in neurology: Lyme neuroborreliosis. Ger Med Sci 2020;18:Doc03. PMID: 32341686.